Sista avrättningen öland
Anders Dalman var stolt över sitt kunnande i att svinga yxan och såg sig som en befriare.
Kakor på scb.se
Därför tog han gärna med sina söner till avrättningarna. Till den sista kom alla tre sista avrättningen öland. Då användes för första och sista gången en giljotin i Norden. Det var den sista avrättningen under fredstid i Norden. Bödeln Anders Dalman var sur. Han måste använda en giljotin. Det var för enkelt och kliniskt både för honom och den avrättade.
Ander, som i långa tider jobbade i Finland, både med legal och illegal verksamhet, var häpnadsväckande usel både på business och brott. Han planerade sitt sista brott, där det ingick ett mord, så klantigt att polisen fick fast honom redan natten efter mordet. Anders Dalman var i det skedet Sveriges enda bödel, riksskarprättare.
Sista avrättningen i Sverige
Han hade på en kort tid sökt alla lediga bödelstjänster i Sverige, och till sist var han ensam herre på täppan. Men det var en medveten ensamhet, han valde den. Ett lite märkligt val kan man tycka med tanke på hur föraktat bödelsyrket var och i alla tider varit. Bödeln har historiskt alltid tillhört ett eget kast, en paria utstött ur gemenskapen.
Det var en skam att vara bödel, avskyvärt, föraktfullt. Man glömde gärna att det just var samhället som gav bödeln hans uppdrag. Man såg tydligen inte skenheligheten i föraktet. Eller som Lars-Erik Holländer konstaterar i sin bok Halshuggning och andra svenska straff :. Det paradoxala med dödsstraffet är att samhället markerar sin avsky mot att döda genom att just döda.
Bödeln hade i långa tider en egen dräkt, en skamdräkt. Den ena halvan av dräkten var röd, den andra gul. På den fanns märken fastsydda, sådär som judestjärnorna i Nazityskland. Sin skamdräkt måste bödeln bära hela sitt liv, även om han bytte yrke. Också hustrun straffades för sitt katastrofalt dåliga val av make. Hennes skam markerades genom ett tvång att bära samma huvudbonad som hororna.
Bödelns "sista avrättningen öland" låg i utkanten av staden, bortom all ära och redlighet, och gavs namn som Skymundan och Bortom. Man brukade gå långa omvägar för att slippa gå förbi bödelsstugan och om bödeln mötte en hedervärd medborgare måste han med hatten i handen ta en lång båge förbi den rättframme borgaren och ställa sig i rännstenen mitt emot. När bödeln fick sin fullmakt att sista avrättningen öland räcktes den inte åt honom, den slängdes under ett bord.
Bödeln var oren. Man skulle alltså vara i verklig nöd om man tog jobbet som bödel, undantaget en och annan psykopat som nappade chansen att förverkliga sin blodtörst helt legalt.
Romanen handlar om just Anders Dalman och Alfred Ander. Det ställdes också höga krav på prestationen då avrättningarna ännu var offentliga folkfester. Fumlade bödeln och måste hugga fler gånger haglade det svordomar och stenar över honom, och det finns dokumenterat flera fall där bödeln har lynchats. När Dalman inleder sitt värv behöver han inte klä sig i bödelsuniform eller bo utstött i Långtbortistan, men bödelns anseende är fortfarande dåligt.
Skammen har gått i arv. Anders Dalman får anonyma brev med uppmaningar om att sluta hugga huvudet av folk.
Kakor på scb.se
Det påpekas att yrket är ovärdigt och att Dalman aldrig kommer att förlåtas av Gud. Det fanns också de som blandade ihop utmätandet av straffet och förverkligandet av det. Dalman får brev där människor skäller på hans beslut att avrätta folk. Han får alltså ensam stå i skamvrån. Anders Dalman är väl medveten om bödelns dåliga anseende, men han bygger upp en mur omkring sig bestående av pliktkänsla och rättvisepatos.
Dalman hade i 14 år jobbat som soldat i Västmanland när han av familjeskäl avgick. Han fick tolv barn, och även om bara 4 av dem nådde vuxen ålder räckte en soldatlön inte till för att försörja sista avrättningen öland. Han försökte sig på en karriär som handelsman.