Vad gör en pyramid mer stadig än enkub
Vid Giza reser sig de tre största pyramiderna. I mitten ligger farao Cheops pyramid, bakom den ser vi hans son Chefrens pyramid och längst fram sonsonen Mykerinos. Lägg märke till den lilla cyklisten nere till höger, ännu långt bort från pyramiderna. De första faraoner som ville bevara sina kroppar för evigheten lät bygga sina gravar i staden Abydos för ungefär 5 år sedan.
Abydos låg 50 mil söder om Memfis som var de första faraonernas huvudstad. Graven kallades mastaba. Den var byggd av tegelstenar av lera som torkat i solen. Mastaban hade lutande sidor och ett platt tak. Inne i graven lade man olika saker som en kung kunde ha nytta av i nästa liv. Det var exempelvis mat, kläder, möbler och vapen. Under själva mastaban byggde man en gång som ledde ner till en underjordisk kammare.
Den var uthuggen ur berget och väggarna var klädda med tegel. I kammaren skulle kungens döda kropp vila. Gravplatserna närmast farao och hans hustru var till för hans högst uppsatta rådgivare.
De okända pyramiderna
Runt mastaban fanns också mindre gravar för älskarinnor, tjänare och till och med olika husdjur. Allihop förväntades tjäna farao i nästa liv. Ibland väntade man inte på att tjänarna skulle dö en naturlig död. När farao Djer dog ungefär f. Kr, dödades av hans tjänare för att de direkt skulle kunna följa sin farao till dödsriket. Men det var ett undantag.
Byggandet av pyramiderna: Egyptisk historia - Egyptian History
I vanliga fall väntade man på att faraos tjänare skulle dö en naturlig död. En kropp som lades i en klippkammare ruttnade bort. Därför balsamerades kropparna när de döda faraonerna började begravas i mastabor. Balsamering innebär att kroppen konserveras så att den inte ruttnar, i alla fall inte på mycket länge. Till en början använde man enkla metoder. Kroppen sveptes i bindor av linne som fuktats med en lösning av kåda.
Att metoden fungerat ganska bra visade sig när man ungefär 5 år efter kung Djers död hittade hans arm i en mastaba nära Abydos.
Efter hand nöjde man sig inte med så enkel balsamering. Tekniken blev alltmer komplicerad. Inälvorna togs ut, kroppen smordes in med olika oljor och lindades till en mumie. Egyptierna insåg att även den bästa balsamering inte kunde räcka för alltid. Därför placerade de ofta en staty av den döde nära graven. Statyn fick sedan tillstånd att ta över kroppens befogenheter, om kroppen skulle ruttna bort.
Ba skulle alltså kunna återvända till statyn i värsta fall. Egyptierna var påhittiga när det gällde att se till att de döda hade det bra. För att den dödes själ skulle ha något att titta på när den återvände till kroppen, målade man vackra bilder inne i graven. Egyptierna förstod att hur mycket mat de döda än fick med sig i graven, så kunde maten inte räcka i evighet.
Inte ens den störste farao kunde få med sig så mycket. Ibland kunde den döde få med sig en skära så att han själv kunde skörda i nästa liv.
Egyptens pyramider: Religion - SO-rummet
Ibland fortsatte man att lägga mat och dryck i graven långt efter begravningen. En rik godsägare kunde knappast förväntas skörda själv, inte ens i dödsriket. Han kunde istället få med sig en grupp figurer, utskurna i trä, som skulle hjälpa honom att skörda och tröska i dödsriket. Egyptierna, i alla fall de som var högt uppsatta, tänkte mycket på vad som skulle hända efter döden.