Pontus ljunghill en osynlig
Pontus Ljunghill heter författaren som med sina två kriminalromaner En osynlig och Lykttändaren har hittat en pontus ljunghill en osynlig läsekrets bland både inbitna deckarläsare och alla de som uppskattar historiska romaner. Jag själv tillhör båda kategorierna så att det skulle vara böcker för mig var ingen tvekan, rekommenderas varmt!
Jag blev nyfiken på Pontus Ljunghill och hans skrivande, för att få veta lite mer så mejlade jag honom några frågor. Som tur var så ville han berätta lite mer om tankarna kring sina böcker. Den här veckan har vi Stockholm som gemensamt tema för våra inlägg. Vilka tre ord skulle du välja för att beskriva staden? Dina två kriminalromaner En Osynlig och Lykttändaren utspelar sig båda i Stockholm på talet.
Varför valde du att skriva historiska kriminalromaner? När jag fick själva idén till min första utgivna kriminalroman, En osynlig, för många år sedan visste jag inte var eller när den skulle utspelas. Men sedan slog mig tanken: vad skulle hända om jag lät den utspela sig i Stockholm för länge sedan, till exempel talet? Och ju mer jag tänkte på idén, desto mer gillade jag den.
Jag tänkte att om jag verkligen lyckades beskriva och berätta om Stockholm på talet — hur staden såg ut, hur folk levde, modet, nöjeslivet, polisen med mera — så skulle boken bli så mycket intressantare att läsa än om den utspelade sig i nutid. Att det skulle vara för läsaren som att kliva in i en tidsmaskin och färdas tillbaka till talets Stockholm.
En osynlig - Ljudbok - Pontus Ljunghill (9789174830453): Bokus
Kanske ett övermodigt mål det där med tidsmaskinen, men det var så jag tänkte. Och just i Stockholm? Främst för att det är där jag bor och är uppvuxen, det kändes intressantare att lära sig mer om min egen stad än någon som jag inte har något förhållande till. Har dina böcker inspirerats av verkliga händelser eller är de helt fiktiva? Mina böcker är fiktiva, brottsfallen är påhittade och bygger inte på verkliga fall.
Sedan förekommer ju verkliga händelser i båda mina böcker, som det så kallade Kosackvalet och invigningen av cykelarenan Velodromen Vet inte om man kan säga att jag har inspirerats av verkliga fall, men när jag läst gamla polisutredningar har jag till exempel stött på spår som aldrig gav något, men själv börjat fundera på hur det skulle kunna ha varit om det där spåret verkligen lett någon vart?
Vad skulle kunna ha hänt? Och sedan spunnit vidare på det. Språket och språkbruket i dina romaner tänker jag måste pontus ljunghill en osynlig mycket svårt att få till. Det är historiska kriminalromaner, det får ju inte låta pilsnerfilm och inte heller för modernt. Hur resonerade du kring det? Var det ord som du medvetet satte dit som tidsmarkörer eller var det sådant du valde bort?
En osynlig
Nej, det har inte varit särskilt svårt med språket i mina böcker. Visst, till viss del påverkas språket av att böckerna mestadels utspelar sig på talet — en del ordval, hur pontus ljunghill en osynlig tilltalade varandra med mera. Men grunden i hur jag skriver är ändå den samma i både En osynlig och Lykttändaren som om jag skrivit en roman som utspelat sig i nutid.
Mycket handlar om att man har ett visst språk i sig, litar på att det funkar och sedan kör på. När det gäller tidsmarkörer i mina böcker är de allra flesta sådant som miljöer, platser, tidstypiska företeelser och verkliga historiska händelser. Specifika ord som tidsmarkörer är nog sparsamt använda. Och jag har arbetat en del med att kolla upp hur länge vissa ord varit i bruk för att försöka undvika att ta med sådana som inte användes i svenska språket på talet.
Min egen tanke är att skriva historiskt både kan vara en frihet för att väldigt få faktiskt har upplevt tiden och en begränsning, hur förhåller du dig till att försöka vara historiskt korrekt? Oj, det där är en stor fråga som man nästan skulle kunna sitta och diskutera en hel kväll. Men jag kan säga att jag har som mål att försöka eftersträva att vara så korrekt när det gäller beskrivningen av den tid jag berättar om som fungerar, med tanke på att det är fiktion jag skriver.
Kulturkollo möter: Pontus Ljunghill – författare till Lykttändaren
Väldigt mycket i mina böcker stämmer med hur det var i verkligheten i talets Stockholm. Samtidigt är det viktigt att påpeka att jag inte skriver faktaböcker utan skönlitteratur — och med det allt det som följer med det som kallas författarens frihet, utan den hade inga romaner någonsin skrivits, inklusive historiska. Så jag har givetvis hittat på en hel del, som restauranger, platser, litterära verk, att ett varv var nedlagt även om det inte var det i verkligheten, med mera, med mera.
Jag tycker att det är en självklarhet att man ska kunna ta sig en hel del friheter när det är romaner man skriver. Att det skulle vara en frihet att skriva om talet jämfört med om man skriver om nutiden … Jag vet inte, så har inte jag känt i alla fall. Kanske mer begränsande och framförallt en väldigt stor utmaning. Det var på många sätt en helt annan värld än idag och det krävs att man lägger ner mycket, mycket tid på research för att i alla fall kunna försöka teckna en bild av hur det kunde vara att pontus ljunghill ens osynlig då.
Och en del svar som man söker om hur det var då kan vara mycket svåra att hitta. För mig är polisväsendet under talet något som jag är helt okunnig om men jag uppfattar din skildring av arbetet som mycket trovärdig och detaljerna autentiska.